Vet du vart du är född?

Det vet jag också nu! Men i 31 år av mitt liv gjorde jag inte det. 

I juli 2017 besökte jag och min familj staden där jag föddes och barnhemmet där jag bodde mitt första år. När jag var drygt ett år adopterades jag till Sverige. 

Under hela mitt liv har jag funderat på var jag är född och varför jag är född just där. Den andra dagen i min födelsestad Bucaramanga hade vi bokat chaufför och guide för att enkelt kunna ta oss runt i staden.

De frågar var vi först vill åka och jag ger dem akten med namnet på sjukhet. Jag frågar om vi kan åka dit och be båda nickar. Jag berättar om mina funderingar om hur min mamma valde sjukhus och varför jag är född just där. Svaret är väldigt enkelt, det fanns bara ett sjukhus för henne att föda mig på "Hospital Universitario de Santander". Det var hennes enda möjlighet om hon ville födda på sjukhus. Jag tror att det var det var hennes önskan eftersom att jag är född ca två månader för tidigt. Hade hon inte fått vård hade jag förmodligen inte överlevt, det är något helt nytt att fundera över. 

Den som inte har möjlighet att betala för sin vård eller är försäkrad måste besöka olika sjukhus för att se om det finns plats. Under skylten där de står urgencias får de sedan köa för att komma in. Det är deras akutmottagning, alla som behöver vård får stå i den kön. Har man tur finns det plats och du får komma in. Har du otur finns det inte plats och det händer att folk dör på gatan i väntan på vård. "El camino de la muerte" dödens promenad, är ett begrepp som används för att beskriva de sjuka som gått från sjukhus till sjukhus och sökt vård för att sedan bli nekade vård och få höra att det är fullt. 

Precis när bilden är tagen så berättar våran guide detta för mig, han poängterar också vilken enorm tur min mamma hade den dagen. Att hon fick plats på sjukhuset och att både hon och jag sedan fick vård i ca 40 dagar då hon bodde med mig på sjukhet när jag låg i kuvös.

Jag funderar på det länge länge, om mamma inte hade fått plats den dagen hade jag inte överlevt och kanske inte hon heller...

 

Idag är det min 32a födelsedag och jag firar den med oerhört stor tacksamhet och ödmjukhet över att min mamma fick den vård vi behövde. 

 

 

IMG_8612.JPG
Josephine Andersson