Känslan när vi rest i 26 timmar och taxin vi bokat via hotellet inte står och väntar

 Känslan när mannen i tullen började fråga många långa frågor på spanska. 

Känslan när mannen i tullen började fråga många långa frågor på spanska. 

När vi landat i Bogota och ska ta oss igenom tullen så går min familj först. De får komma in i landet direkt. Jag & min dotter står i en egen kö & när vi kommer fram och det är våran tur börjar utfrågningen. Då har vi varit på resande fot i 22 timmar och det enda jag vill göra är att sova.

Där börjar utfrågningen dels på spanska men även med stöd av några få fraser på engelska. Jag svara vart vi kommer ifrån, hur vi har rest och vad jag har för yrke, allting på spanska. Jag förklarar att det är min dotter och att vi är i landet för nöje. Mannen framför datorn skruvar på sig och tittar allvarligt på mig, på min dotter, på våra svenska pass och ner i datorn igen. Han fundera och blänger, jag håller andan och ser familjen stå ”inne i landet” och vänta. Fan bara de inte tar mig till det lilla rummet tänker jag. Han frågar efter mitt colombianska pass, när jag och min dotter besökte landet senast. När jag säger att det är 30 år sedan frågar han varför. Jag försöker förklara och pekar på min till utseendet mycket skandinaviska familj. Han tittar misstänksamt på mig, jag håller min dotters hand. Jag är så trött och less och orolig. Jag kämpar för att inte visa varken mannen bakom datorn eller min dotter hur nervös jag är. Då frågar han vart mitt Colombianska pass är. Då funderar jag direkt på om jag är medborgare i landet fortfarande, det borde jag inte vara. Nu är ”lilla rummet i tullen nära” tänker jag. Sen förklarar jag så vänligt jag kan att jag inte har något och inte haft på 30 år sedan jag flyttade till Sverige. Då knappar han på sin dator i vad som känns som en timme till. Sen stämplar han våra pass och ger dem till mig. Jag ler mot min dotter som trött ler tillbaka.

Han tittar mig i ögonen och säger ” Welcome back to your Country”. Mina ögon fylls av tårar, av lättnad att slippa ”det lilla rummet” och av tacksamhet att äntligen få kliva in i landet och att han sa ”välkommen tillbaka till ditt land”. Landet som alltid stått i mitt pass, som jag inte minns, vars språk jag pratar väldigt lite och vars kultur jag vet mycket lite om. Helt plötsligt där och då får jag ett till land. Nu har jag två länder. 

 Efter att ha rest i 26 timmar och taxin som är bokad via hotellet inte dyker upp... Va det rätt lätt att hålla sig för skratt.... 

Efter att ha rest i 26 timmar och taxin som är bokad via hotellet inte dyker upp... Va det rätt lätt att hålla sig för skratt.... 

När min då fotbollsgalna lillebror va i tioårsåldern spenderade familjen en stor del av semestrarna till att leta fotbollströjor åt nyss nämna familjemedlem. Det va marknad hit och marknad dit, sportaffärer och alla möjliga ställen i olika länder som skulle besökas för att hitta den tröja han just den veckan ”behövde” allra mest. Jag tror att han hade ett rekord på 24 tröjor. Vi hittade aldrig någon med Colombias landslag och det var endast då jag själv kunde tänka mig att göra en investering för egen del. Det där hade jag i bakhuvudet och tänkte att det vore roligt att köpa en nu när vi väl var på plats. Det fanns inte jättestort utbud där vi röde oss under våra 2,5 veckor i landet. Men det sista jag ser innan vi ska kliva på planet till Europa på flygplatsen i Bogota är en gul fotbollströja i min storlek. Jag springer fram och köper den och trycker sedan ner den i väskan och kliver på planet. Två dagar efter att vi kommit hem så provar jag tröjan och det är en alldeles speciell känsla. När Colombia spelade sin första match i VM åkte den på igen och sen ytterligare två gånger. Imorgon ska jag med stolthet bära den ännu en gång <3

 

 En väldigt speciell känsla att bära denna tröja.&nbsp;

En väldigt speciell känsla att bära denna tröja. 

Josephine Andersson